En liten bit av Italien på Bali.

Det har blivit lite si och så med inläggen i vårt kök denna veckan, men är det sommar så är det, det finns ju så mycket annat man också vill hinna med. Inte alltid att man känner för att sätta sej vid datorn och knappa på tangentbordet, men det hoppas vi att ni har överseende med.
I går var vi ju på uteätarkväll med quizzgänget, och vi var så nöjda så. Kameran fick också följa med så ni kan vänta er ett inlägg om Ystads senaste tillskott på restauranghimlen snart.

Men idag blir det ett inlägg om en annan pärla på en annan restauranghimmel, nämligen den himlen som vi satt under på semestern, Sanurs blåa tak. Även om vi var tokiga i den Indonesiska maten så kände vi ändå att vi ville prova något annat och eftersom vi hade läst det mesta som gick att läsa om platsen vi skulle bo på, så visste vi att det fanns en riktigt bra Italiensk restaurang i byn (stan).
Enligt Lonley Planet så skulle man absolut inte missa glassen som kunde köpas på Massimos restaurang och helst skulle man även prova maten. Så det gjorde vi och det är vi bara glada över, jösses Amalia, eller rättare sagt - jösses Massimo - så mycket gott vi åt där! Inte det minsta konstigt alls faktisk att kläderna satt mer än lovligt tight när vi kom hem:)
Vi åt så mycket gott där så vi helt enkelt är tvungna att göra ett helt inlägg om alla godsakerna, så varsågoda vi ger er, Massiomos i Sanur, Bali:

Naturligtvis fanns det en hel del pizzor på menyn. Ur en vedeldad stenugn plockades den ena makalösa  skapelsen efter den andra ut. Detta är en sk. Puccia som är en specialitet från Lecce, Massioms hemstad i Italien, där toppingen är kall och läggs på efter att den bakats. Ingen tomatsås finns utan det är helt och hållet bara den kalla toppingen och ovanpå den ett lock, mycket gott och inte alls torrt som man kanske tror.

Pasta fanns ju också, hur skulle det annars sett ut:) Först en klassisk en Carbonara, sedan med tomatchilisås och tonfisk, en bolognese därefter och sist en agnolotti med skinka, svamp och ostsås.

Vi passade också på att testa flera av husets specialiteter, en tallrik med blandade charkuterier och ostar, ljuvligt gott. Gnocchi Salentu, gratinerad med ostsås på 4 olika sorters ost, ojojoj... En risotto som var helt fantastiskt makalöst god och absolut väl värd att vänta 20 minuter på! Och så var Håkan naturligtvis tvungen att testa den hemmagjorda salsiccian, mycket bra betyg fick den. 

En del fisk och skaldjur blev det också, så klart. 

Modiga Håkan körde en kväll på den speciella menyn som dök upp när de fått in råvaror som bara kunde erbjudas just den kvällen. Ostron (!) som han åt med förtjusning under tiden som frugan satt och mest oroade sej för att en eventuell matförgiftning skulle komma på besök... men nej då, inte alls tack och lov. Priset på dessa smådjur var helt otroligt billigt, 4 ostron för runt 30 svenska kronor, nästan vad man får punga ut med för ett i fiskbilen här hemma! Efter ostronen serverades det en pasta med hummersås och en halv hummer, såsen lite spicy med chili. Ankis fiskrätt blev en svärdfisk med vitlökssmör, finfint även det.

Så till sist efterrätterna, där kan vi ju nog konstatera att vi provade det mesta på dessertmenyn, utan att skämmas det minsta lilla:) Alltså är detta bara ett urval, ett väldigt litet urval men att visa allt är ju omöjligt. Först en limoncellomousse (OMG!) och efter den ser ni Håkans absoluta favorit och som avnjöts mer än en gång, "Copa Amarena", en körsbärsglass med inlagda körbär, vispgrädde och choklad. Chokladmousse sedan med smak av grand marnier, len som sammet och så mäktig. Till sist profiteroles med tre olika fyllningar. 

Ska man besöka restaurangen så gör man bäst i att reservera bord eftersom det är ett väldigt populärt ställe. Första gången vi var där hade vi inte gjort någon reservation men valde att vänta på ett bord, det tog visserligen inte mer än 20 minuter men för den som är riktigt hungrig kan även 20 minuter vara oändliga.

Är man inte sugen på att prova maten så kan man ändå njuta av deras makalöst goda, hemgjorda, glass. Utanför restaurangen längs med trottoaren finns det nämligen en glasskiosk med alla goda sorterna i frysdisken och där avslutade vi de flesta av våra kvällar oavsett vilken restaurang vi ätit på.
Kastanjeglass, hasselnötsglass, Grand marnier, bubbelgumm, mörk choklad och papaya är bara några av sorterna vi satte i oss.

Bland gästerna hörs en hel del italienska pratas, och även viss personal är riktigt duktiga på språket vad vi förstod. Har man tur så kan man dessutom få träffa självaste mästerkocken och ägaren himself, när han tar sina turer runt mellan borden och pratar med gästerna, kollar så att allt är bra och att maten varit till belåtenhet. Vissa kvällar släcktes belysningen ner, någon kväll åt vi vår middag i nästan konstant mörker. Men ingen fara, det lyses snart upp av ljusen på glassen som ska serveras till födelsedagsgrisen för kvällen. Då kommer hela personalstyrkan ut, sjungande och klappande och överraskar den intet ont anade:)

Väggarna i restaurangen är kantade med foton, dels bilder från Italien, men även på några av de mer kända besökarna som spisat där. Den ena kvällen upptäckte vi en bild på självaste Joe Labero, signerad och allt! Nu hamnade vi inte på deras vägg, men om dom ångrar sej så går det bra att trycka ut detta fotot och hänga upp. Det har vi ingenting emot:)

En av kvällarna fick vi en liten fnissatack, plötsligt börjar en tjej som omorganisera hela bordet de satt vid, flytta tallrikar och glas mm, för att sedan ställa sej upp och börja fotografera maten. Närbilder, långt i från, flyttade vidare och använde blixt och provade utan... Matbloggare, eller vad tror ni?

Har ni nu orkat ta er igenom hela långa inlägget så ska ni inte behöva läsa så mycket mer, i alla fall inte idag i vårt kök. Nu tar vi kväll och önskar er alla en riktigt bra, ny vecka!
Smaklig spis! / Anki och Håkan